ÖSK Fotbolls ordförande Rose-Marie Frebrans uppmaning publicerad på ÖSK Fotbolls websida återges här i sin helhet.
Yunus Ismail har vistats i Sverige i 4,5 år. Under hela denna tid har han mötts av grundmurad misstro från myndigheternas sida. Men inget har fått honom att ändra den minsta detalj i den berättelse som skildrar hans livsöde.
Ponera att Yunus berättelse är sann – för mig är det självklart så. Då mördades hans föräldrar när han var en liten grabb på 6 år och han togs om hand av sin mormor. Han flyttade till annan ort och miste kontakten med sina äldre syskon. Mormodern blev hans trygghet i livet tills han var 15 år. Hon planerade flykten från det osäkra Somalia via Kenya. Men tryggheten rasade då mormodern dog på grund av sjukdom strax innan flykten skulle fortsätta till Europa.
Den människosmugglare som mormodern hade betalat förde ut Yunus ur Kenya och tog honom till Sverige i augusti 2003. Här övergav smugglaren honom och lämnade honom alldeles ensam i hela världen. Yunus sökte sig till en polisstation i Stockholm och mottagningsprocessen tog sin början.
Yunus uppgav att han var född den 14 september 1987. Han var en minderårig i en känslig ålder. En månad senare skulle han fylla sexton. Sverige vill vara ett humant land och vill ta emot ensamkommande flyktingbarn på ett bra sätt. Dessa ska bemötas med en särskild omsorg. Men det dröjde inte länge förrän myndigheterna meddelade att Yunus var född den 14 september 1985. Då var han plötsligt vuxen och myndig.
Migrationsverkets (MV) fortsatta utredning landade med viss tvekan i att Yunus kom från Somalia precis som han själv hävdade. Men MV tyckte inte att Yunus hade asylskäl. Alltså skulle han avvisas till hemlandet. Beslutet överklagades till dåvarande Utlänningsnämnden som underkände MVs utredning och skickade tillbaka ärendet. Det tog skruv. Snart hade MV en ny utredning klar och nu slog de fast att Yunus kom från Tanzania eller möjligen från Kenya.
Efter ett antal överklaganden och nya ansökningar har Yunus sedan 2006 levt med ett lagakraftvunnet beslut om att avvisas till ett eller annat land i Somalias grannskap. I Sverige hade han under tiden börjat spela fotboll. I den fann han trots sin livssituation både glädje och gemenskap. Han visade sig dessutom ha en stor talang. Elitfotbollsklubben Örebro SK upptäckte honom och ville satsa på honom. Hoppet tändes. Tänk om…
Sedan slutet på augusti 2006 har Yunus bott i Örebro och tränat med ÖSK. Några tävlingsmatcher har han inte fått spela. Inte ens som amatör. Fotbollsförbundet har inte ansett sig kunna utfärda någon spelarlicens. Men Yunus har inte befunnit sig illegalt i Sverige, utan han har samarbetat med Migrationsverket. Han har inte motsatt sig kontakt med vare sig Tanzanias eller Kenyas ambassader i Stockholm. Efter lång tid stod det klart att inget av de båda länderna kunde utfärda några resehandlingar. Migrationsverket hade alltså inget som helst belägg för påståendet att kan kommer från något av dessa länder. Hoppet tändes igen. Nu måste väl myndigheterna sluta misstro Yunus och lita på hans berättelse?
Yunus handläggare i Örebro aktualiserade hans ärende vid Förvaltningsprocessenheten i Göteborg. Skulle han få tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd eller skulle enheten fatta beslut om inhibition (frysning av ärendet)? För något annat alternativ fanns väl inte? Jodå, enheten kom fram till – okänt hur – att det bara rörde sig om tillfälligt verkställighetshinder till Tanzania eller Kenya. Så småningom skulle Yunus kunna skickas till det ena eller det andra landet. Yunus kunde förmodligen inte hålla räkning på för vilken gång i ordningen hoppet vändes i besvikelse och misströstan.
Lägg märke till att man här fortsatt inte ansåg sig vara så pass säker på att han är från Tanzania, så att man vågade rikta in sig på det. Detsamma gällde även för Kenya, utan man valde i stället att fortsatt gardera sig med de båda länderna. Något som kan tyda på att man egentligen bara bestämt sig för att ”ut ska han” och var han tar vägen är sedan inte så noga.
För Yunus och alla som brydde sig om honom var frågan om hur det skulle vara möjligt att styrka hans identitet ett ständigt huvudbry. Lösningen blev att en bekant som åkte ner till Somalia lovade försöka hitta någon av Yunus syskon. Efter en tid kom det glädjande beskedet. Han hade hittat en av Yunus systrar och hennes man visade sig ha vissa kontakter. Resultatet blev att en identitetshandling på somaliska och engelska skickades till Yunus. Ännu en gång tändes hoppet. Ny ansökan om verkställighetshinder. Nytt negativ beslut med förklaringen att handlingen skulle ha lämnats in mycket tidigare. Dessutom påstods den vara av för enkel beskaffenhet. Vad kan man förvänta sig från ett land utan fungerande regering och administration? På tveksamma grunder släcktes hoppet igen. Finns det något som kan hjälpa?
Det senaste beslutet ska nu överklagas till Migrationsdomstolen i Göteborg. Kanske besitter man i denna instans förnuft och medmänsklighet nog att våga ta ett humant beslut. Annars blir det väl Migrationsöverdomstolen nästa.
Tiden har gått och går långsamt. Yunus har nu levt i ingenmansland i fyra och ett halvt långa år. Den övergivne och vilsne tonåringen har växt upp till en ung man. Kan han ha några drömmar? Vågar han hoppas? Finns det en utväg ur moment 22?
Det är dags att ta Yunus berättelse på allvar och ge honom hans liv tillbaka!
