ÖSKs målvaktstränare Jonas Bohlin erbjuds inte förlängt kontrakt med klubben och lämnar nu därför laget efter sammanlagt 7 säsonger med A-truppen.

Till klubbens hemsida kan man ana att avslutet inte var helt friktionsfritt och att åsikterna om orsakerna till den uteblivna förlängningen skiljer sig något åt. Lägg till att något senare låter sig Bohlin intervjuas i NA där han brer ut orden lite mer och målar där upp en bild av utebliven kommunikation från framförallt Enes Ahmetovics sida något som sedan sportchefen ger sin förklaring på i en uppdaterad text.

Ska bloggen försöka att se på detta ur ett helikopterperspektiv så verkar det å ena sidan vara så att Jonas Bohlin till att börja med velat fortsätta som vanligt med att kombinera sysslan i ÖSK med sitt civila arbete som polis. Det verkar inte riktigt Ahmetovic och klubben velat utan man ser hellre en målvaktstränare som finns på plats på heltid och därför valde man att tacka för tiden. Först i det läget tycks Bohlin lyft idén om att ta tjänstledigt från polisen men då var det så att säga för sent och beslutet om avslut var redan taget och då talar Bohlin ut i NA.

(För övrigt är den här typen av gråta-ut-artiklar kanske inte den här bloggens favoriter – det finns så att säga mer intressanta artiklar som vi hellre läser – för att inte tala om rubriksättningar som mer jagar klick än något annat)

Någon skrev på Svenska Fans anonyma forum något i stil med att det är precis den här typen ställningstaganden som ÖSK nu behöver. Att som sovande jätte ha tränare eller spelare som inte är villiga att gå all-in gör inte att klubben kommer att växa och ta nya kliv. Någon annan av de anonyma användarna på forumet skrev ett intressant inlägg om att en målvaktstränare på heltid är snarare att likna vid ytterligare en assisterande tränare som inte bara fokuserar på målvakterna utan därtill lägger fokus på försvarsspelet tillsammans med försvararna och övriga i laget.

Vill ÖSK ta kliv och återta mark behöver man alltså ha individer (oavsett om det är ledare eller spelare) som verkligen vill vara i klubben och just det där är också något som Enes Ahmetovic varit väldigt tydlig med redan från start. De som är i klubben ska verkligen vilja vara i ÖSK.

Så att när en målvaktstränare som i första-läget gärna tycks se en fortsättning i en delad tjänst inte blir kvar i klubben ser inte den här bloggen som särskilt förvånande. Det är egentligen helt i linje med det som Ahmetovic hittills förmedlat.

Sen om kommunikationen varit bra eller mindre bra vågar vi inte säga något om. Det kan bara de inblandade själva avgöra men en sak som slår oss är ändå att rätt många av de som nu (ofrivilligt?) fått lämna satt på sig någon slags offerkofta och talat ut i medierna om det. Vart är självkritiken? Oavsett vad man heter eller vem man är så har man varit en del av det laget som Lars Larsen, styrelsen och sportchef Enes Ahmetovic nu vill förändra och få på fötter igen. Då är det väl självklart att det kommer att medföra förändringar. Är man då villig att själv kliva på dessa förändringar eller vill man stå kvar på perrongen och peka finger åt andra håll än sig själv? Utan någon jämförelse i övrigt så gjorde Christian Järdler och Malïk Mokédé på ett likartat sätt.

Den här bloggen vet inte mer än någon annan om den här situationen. Det kanske var dålig kommunikation? Eller så var det en tränare som inte var villig att ändra sitt arbetssätt innan han insåg vart det varåt det lutade? Kanske var det en kombination? Kanske är det bara olika uppfattningar om vad som är bra kommunikation?

Summa summarum kan väl bloggen ändå konstatera att det är nya tider i ÖSK nu. Antingen är du med eller så är du inte det och då finns det alltid andra tränare eller spelare som bara sitter och väntar på att få sin chans att kliva in och visa sina framfötter.

Det är så att säga högre krav i ÖSK nu. Klubben företrädare tycks nu mer och mer luta åt att ÖSK ska fungera och drivas som en Allsvensk klubb.

Och den här bloggen gillar det.

Alldeles oavsett hur uppskattad och trevlig någon än må vara.

ÖSK: Tack Jonas Bohlin!
NA: Efter nio år – hejdå med telefonsamtal