När ÖSK, ivrigt påhejade av Kubanerna, bestämde sig för att använda Havvas ”Jag vill se Örebro” som inmarschlåt för årets allsvenska möten, delades hemmapubliken upp i tre läger. Det gör i och för sig alla inmarschlåtar eftersom någon minsta gemensam musikalisk nämnare inte existerar – varken i fotbollssammanhang eller i verkliga livet.

Två av de tre lägren engagerade sig genom att förklara sig vara för resp. emot sången. Den tredje och förmodligen största bryr sig inte – de kommer ju för att se på fotboll och hemmapoäng och inte för att recensera den musikaliska inramningen. Dessutom är högtalarsystemet på Vallen inte av någon bättre klass, så på sätt och vis spelar det inte så stor roll vad man spelar när spelarna kommer in.

Om kubanerna hade hoppats, att Havvas mer sångvänliga ”låt” efter några matcher skulle slå rot i örebropublikens medvetanden, så har de förhoppningarna grusats. Ingen sjunger med – precis som man aldrig har gjort. Och så länge ingen sjunger så spelar det ingen större roll vad man spelar i samband med inmarschen.

Pelle Blohm (NA): ÖSK:s Havva-låt rena mardrömmen

För egen del tillhör jag den tredje grupperingen. Men eftersom ändå ingen verkar att sångledes dela Havvas längtan till Örebro, så föredrar jag nog trots allt Millencolins Örebro-låt. Om Kubanerna kan få fart på sjungandet (Kubankören?) så är jag dock villig att ompröva mina preferenser.