Det är inte utan att jag kan se vissa likheter i hur kontrakten med Daniel Björnqvist (förra året) och Maic Sema har avslutats.
Båda två är spelare som ÖSK ville förlänga med. De fick tidigt kontraktsförlag som de inte ville/kunde acceptera för att i stället undersöka marknaden på annat håll. Varpå ÖSK plötsligt och för dem förmodligen rätt överraskande meddelade, att det inte längre fanns något erbjudande om en fortsättning i ÖSK.
Budskapet från ÖSKs sida är givetvis, att de som fått ett kontraktserbjudande inte kan såsa för länge utan måste komma till skott inom en rimlig tid.
I Daniel Björnqvists fall hade man under sommaren tagit in Martin Lorentzson och tydligen ansett att det räckte med honom och Haginge. Det visade det sig ju också göra – Lorentzson har varit en habil högerback som väl förvarat sin plats på planen och i årets startelvor.
Hur man tänker när det gäller en eventuell ersättare för Sema vet vi inte än. Förhoppningsvis kommer Ferhad Ayaz att finnas tillgänglig i högre omfattning nästa år. Men samtidigt är det väl så, att med det 3-5-2 system som Axel Kjäll verkar att föredra så är behovet av kantspelare inte lika uttalat. Vad ÖSK i första hand behöver i ”Axels system” är wingbackar som själva kan ta det offensiva jobbet längs respektive kant.
Dessutom undrar jag om inte bytet av huvudtränaren delvis följde samma spår. Axén fick ju uppenbarligen rätt tidigt ett erbjudande som han tackade nej till – enligt Axén eftersom han inte ville acceptera en tillsvidare-anställning. När det sedan blev dags att aktualisera tränarfrågan igen visade det sig (för Axén), att ÖSK gått vidare och engagerat Axel Kjäll i stället.